Tog en halv sömntablett för ett tag sen, börjar känna tröttheten komma nu.

Tar inte såna piller så ofta, men vill kunna sova ordentligt utan att vakna med migrän i ryggen varje gång jag vänder mig om.

Men ikväll kommer jag att sova som en gris och ligga still som fan :)
Brukar bli så.

G'night

Morsan kom in i mitt rum nån gång vid fyra imorse och började gnälla om att jag var vaken och att jag minsann inte skulle få sova bort dagen idag.

Haha, don´t worry mom!
Tillslut lyckades jag somna, på nåt konstigt sätt.

Den här jävla ryggen alltså..

Vaknade stup i kvarten och hann drömma mardrömmar mellan varven.

Så nej, jag sov inte halva dagen :)

Fast har då fan inte gjort nå vettigt heller.

"Hunden är människans bästa vän".

Jo, faktiskt. Fastän det är ett väl använt och söndernött uttryck så är det så jävla sant. Många kommer inte att förstå vad jag menar, och det är synd.

Men iallafall, min hund råkar vara den mest underbara som finns :3

När jag har varit på skolan SKA hon gå ut minst en halvtimme före bussen kommer. Då ligger hon på bron och väntar, oavsett väder. När bussen väl kommer blir hon hur glad som helst, springer mot mig och skäller av glädje. Det värmer, oavsett hur bra eller dålig dagen har varit.

Hon har inte så höga krav heller. Har hon bara kallt vatten, mat två gånger om dagen och någon som ligger i soffan och kliar henne bakom öronen så är hon nöjd. Sen skadar det ju inte om pappa ska nånstans så hon får åka bil, haha.

När jag var mindre och kompisar hade sovit över under helgen lät jag alltid madrassen ligga kvar minst en vecka, med lakan och allt. Det finns fan inget mysigare än att sova med en varm och lurvig hund! Synd att hon inte får vara i sängen, då blir morsan galen.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men det skulle bli fler sidor än bibeln.

Som jag har sagt så var jag ju i Abborträsk på nyårsafton och for hem dagen efter.

När vi hade lagt oss började jag tänka på henne. Det kändes så tomt. Ingen hund som tassade omkring och sörplade ur vattenskålen eller gnyr i sömnen.
Jag fortsatte tänka, och saknade henne så det gjorde ont.

Ibland kommer jag in på den hemska tanken på hur det kommer att bli när hon inte finns längre. Nog för att det är minst fyra - fem år kvar, men ändå.

Att aldrig nånsin få den där värmande blicken igen, aldrig mer höra henne gå runt i huset, att aldrig mer få sitta brevid henne och bara tänka, att aldrig mer få se den ivrigt viftande svansen, att aldrig mer få känna hennes lukt..
Den stora tomheten hon skulle lämna efter sig.

Usch, nu rinner tårarna och jag hoppas att den dagen aldrig kommer..

Mixi, jag älskar dig