För några veckor sen berättade några grannar att hunden har varit på vägen flera gånger, och att de har varit nära att köra över henne. Inte så konstigt egentligen, eftersom det inte finns gatlyktor här i skogen.
Berättade det för Gunnar, och han var så snäll att han köpte ett rexflexhalsband med ca 6 ilsket rödlysande små lampor.

Den är inte alls komplicerad, men en knapptryckning blinkar lamporna, och med två så blinkar den inte. Och med det tredje slås det av.
Komplicerat? Nej.

Då är det fan mer komplicerat att koka kaffe.
Iallafall, jämt när jag släpper ut hunden tar jag på henne halsbandet och trycker två gånger på knappen - vilket bara tar några sekunder.
Men jävlar, pappa KAN fan inte göra det.

Kan och kan.
Nog fan skulle han kunna, men han vägrar. "men blööh, hon skäms ju när hon har på sig det", "hon ser så larvig ut" och liknade dumjävla kommentarer slänger han ur sig när jag påminner han.
Hon ser inte alls larvig ut i det, och hon skäms inte, hon känner fan inte ens att hon har på sig det.

Men han fattar fan inte vilken bra jävla livsförsäkring det är!! Bättre en lysande hund än en påkörd och halvdöd, eller hur?!

Helvete, det är inte så svårt att ta på det, men samtidigt kan en sån sak rädda livet på henne.

Det har jag sagt till han, men han slår jävlat bara dövörat till.

Jag vet att min hund inte kommer att leva förevigt, men dö i en påkörningsolycka ska hon FAN inte!!

Ådi, Jenny, Kerstin, Cecilia, Janne, och ni andra som läser min blogg och känner min far - ring och svär, skrik, bara var allmänt jävla förbannat, men han ska fan fatta!

Kom just på att om man bara stiger upp ca en och en halv timma tidigare än vanligt, så hinner man få ut mer av dagen.

Vaknade av att solen stack mig i ögonen halv elva idag, och har vid det här laget hunnit klä på mig, äta och sitta och tjollra vid datorn ganska längre.

Vid den här tiden igår hade jag knappt ens vaknat.

Nu ska jag städa.. Usch, det ser förjävligt ut här.