Vi for ju då till veterinären här imorse och fick ganska snabbt en tid i Öjebyn klockan ett, för röngten och lite annat.

På vägen dit hämtade vi Ådii, utan henne hade vi fan aldrig hittat dit.

Fyfan.. Hon har röntgats, lämnat blodprov (som sa att hon nästan inte har nå blodplättar) och gjort ett ultraljud som inte visade just nå.

Men hon är kvar där.

Min älskade hund, som knappt kan vara ifrån familjen en liten stund, ska sova 13 mil bort, helt ensam.

Förhoppningsvis får hon komma hem imorgon, om hon blir bättre av droppet och antibiotikan.

Men fan.. Jag klarar inte dehär!!
Att inte höra henne tassa omkring i huset, inte höra henne skälla ute, inte kunna begrava ansiktet i pälsen, att inte se den där speciella "mixi-blicken".. Att inte veta om hon nånsin blir bra igen.

  Kom hem <3