Alltså sure, jag sov dåligt inatt och det vart inte många timmar (blev rastlös av regnets skvalande, lät som att nån satt och pissade just bakom väggen), men jag känner igen det här.

Tröttheten. Kan sova hur länge som helst och hur mycket som helst.

Huvudvärken, den där som inte ens går förklara.

Den där jävla yrseln.. Kan tvärbli likblek, tom i blicken och nästan hålla på svimma.

Så.. Imorgon ringer jag sjukan och beställer en tid på lab för att ta blodprov.

Det kan inte vara nåt annat än struman som tjorvar, känner igen det här alltför väl och jag är så jävla less..

Har lyckats baka tre plåtar muffins idag, vilket blev 36 stycken.(kände mig som världens kvinnosakskvinna när jag höll på med ny smet medans halvfärdiga muffins var i ugnen, samtidigt som tvättmaskinen - med min tvätt som jag startat själv - centrifugerade för fullt)

Vem är världens bästa och snällaste flickvän som ställer till med storbak bara för att hennes karl är sugen?

Nä, nu sova

Senaste dagarna har spenderats med att göra ingenting. Spela hotshot på facebook, se x files, tänka på bubben, smsa med bubben, prata med bubben. Till och med drömmer om han, och jag som aldrig brukar drömma, eller minnas vad jag drömmer iallafall. Alltså, det enda som cirkulerar i mitt huvud, dygnet runt - min älskade karl.

Tror inte det var bra för mig att vara där tre veckor i sträck. Vi hade skitkul, mysigt och jag sov som en kung i en småtrång säng där jag har nån att sparka, slå och kramas med :) Men.. Vad kommer man då hem till? Ja, förutom en katt som stångas och kör upp katthår i ens näsa..? Typ ingenting bara.

Trodde inte att man kunde sakna nån så här mycket, det är helt sjukt..

För några dagar sen frågade pappa "vars är du riktigt, i pite?" Haha, han brukar fråga vars jag är när jag funderar på nåt. Men alltså, hur kan de synas hur febrilt jag tänker och på vad? Lilla pappa, han vet då allt..

MEN. På tisdag kanske min mor och nån kompis till hon ska till pite, gissa vem som då följer med :3

snart älskling, snart